s107 ” NI är
GUDAR, men måste dock
dö och falla som mänskor"
KRISTUS hänvisade
till dessa bibelord (Joh 10.34) när folk protesterade mot att Han sagt
"Jag är Guds son (10.36) Jag och
Fadern är ett (10.30). Många judar menade då att han hädade eller talade kätterskt. Minoriteter i esoteriska, "kabbalistiska"
cirklar kan ha antagit att Jesus
uttryckte en monistisk filosofi,
att den innersta naturen i allt är Gud. En vanlig tro är
att Gud och mänskan
icke innerst är
ett utan två skilda väsen. De andligt skådande säger att sådan dualism är vanlig illusion.
De säger sig uppleva att Gud
är evig all-enhet. Sådan
"Monism" är det första begreppet i bibeln (1 Mos 1.1): "I
begynnelsen är Elohim= Gud, det gudomliga,
kollektivt alla gudar och
gudinnor. Det skapande subjektet
kallas av kabbalisterna Ain Soph
Aur. Detta absoluta eviga väsen, kristna gnostikers Pleroma, sägs emanera, skapa, manifestera
Elohim, himmel och jord (1 Mos
1.1) och vid tidens slut reabsorbera jord, himmel, Elohim. Allt är innerst den absoluta Pleroma-naturen men är temporärt manifesterat som
Elohim-himmel-jord Pleroma-naturen är
oskapat negativt icke-vara bortom allt förstånd. Paulus skriver i ett brev till Efesierna (1.4-5) att vi alla
är före skapelsen
utvalda och förutbestämda till gudomlig
fullkomning. Pre-existens, föruttillvaro är
därigenom utsagd. Job 1. 4-5 nämner vår gudomliga föruttillvaro med den poetiska liknelsen
att vi som morgonstjärnor i
tidens begynnelse sjöng tillsammans och jublade av glädje. Men sådana höga tillstånd kan
svårligen beskrivas med mänskliga ord.
Paulus medger (2 Kor 3. 12 och 4.3) att
skrifter om Mose och Jesus är beslöjade. Moses
höljde sig och skriften med en täckelse
(1 Mos 24.65) Koranen säger
att även Gabriels ord till
Muhammed i Koranen är beslöjade.
Lukas 24.31 nämner att Jesus
öppnar lärjungars ögon så att de kan fatta
skrifternas djupare mening.
Slöjan kvarstår för de
flesta religiösa mänskor
VI MÅSTE FALLA till jorden och dö
fastän vi är gudar, säger biben.
"Som vetekornet" är
en liknelse (Joh 12.24) Jesajas bildspråk är: "Huru har du icke
fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna" (Jes 14.12). Den aspekt av vår inre
natur som "fallit" ned från
himlen för att inkarneras här
symboliseras såsom "fallen". En av himmelrikets
"hemligheter" är den gnostiska läran att vi ej blott inkarnerar genom vår Elohim-natur utan även genom
en annan sida av vårt himmelska
väsen nämligen "Elohims
tvilling eller skugga" som
kallas Lucifer, Ljusbringaren, Satan.
Denne "motståndare" är
nödvändig. De båda emanera ur
Pleroma som slutligen reabsorberar dem.
Jesus sade: "Jag såg Satan komma som en
blixt
från himlen (Luk 10.18). I vår tid finner vi att
en vetenskapsman som doktor Jung
accepterat gnostikers Lucifer-tolkning
(Hans bok "Sju predikningar för de döda"). Han dolde den länge från offentlighet. Det
kan ha orsaker som att även läkare
behöver inkomster, som
"kättare" förlorar. Lucifer
var ljusbringare, med-frälsare när vår
Adam-Eva-natur i okunnighetens paradis var som djur utan kunskap om gott - ont.
LUCIFER är kort sagt ett ord för den mänskliga själens princip
som manifesteras när
tiden i animala
naturriken är avslutad. Lucifer- Satan - naturens "himmelska
eld" "faller då
ned" och skall samman med Elohim-naturen frambringa frukt
som tycks god och ond.
Motsatsparen är nödvändiga och himlens vilja. Vi skall lära urskillningsförmåga. Vi skall bli "träd där himlens fåglar (själar och änglar) kommer
och bygger sina bon bland grenarna" (Matt 13.32). Träden skall bli "pelare i Guds tempel"
och ej mer utgå. Efter
världsdramats slut lämnar vi alltså
våra roller och återvänder in i det eviga hemmet, Pleroma.
ÄVEN I ÖSTERN säger skådare att
vi först måste falla ned till jorden: "Brahmas gudabarn
faller ned
till Patala, helvetet, som är ett namn för vår världs relativa mörker. Sedan sägs också att vi, gudabarnen, skall återvända förhärligade till det himmelska hemmet. Då är vi renade från syndernas
ofullkomlighet eller
okunnighetens brist på
visdom. När en själ
"faller ned" och lever i jordisk inkarnation förloras eller fördunklas det himmelska medvetandet och det kallas av
mystiker "att själen tycks
dö". När själen växer till andligt medvetande sägs det att själen
återvänder till medvetet evigt liv även om
själens kroppar
dör och reinkarnationer innebär nytt temporärt kroppsligt liv. Viktiga begrepp i bibelns symbolspråk är
alltså monismens allenhet, själars fall till inkarnationer
och död i betydelsen temporär
omedvetenhet.
SATAN symboliseras på många
missförstådda sätt. I flera religioner är en satan-aspekt ORMEN
som
i ett paradisiskt urtillstånd
leder från okunnighet till viss
kunskap om gott och ont.
"Ormen" leder till ett mer
"gudalikt"
tillstånd. I grekiskt bildspråk
är det Promethevs som ger denna hjälp. Han säger själv att ifrån Promethevs kommer all kultur, varje
mänsklig konst. Promethevs
fjättras vid klippan, materien, kroppen och lider sedan han fört kunskapens eld från himlen till mänskorna. Vi har
kort sagt lidande
som ej upplevdes när inkarnationer var i lägre naturriken. Ormen är också symbol för visdom.
Jesus säger: "Var visa som
ormar" (Matt 10.16)
Kristna organisationer har
haft ormen som
symbol för Kristus liksom
judar har haft kopparormen som symbol för guden JHVH. Lucifer kallas rättvisans ängel.
Han kan förmedla rättvist lidande
liksom en kirurg kan orsaka lidande när hans operation räddar ditt liv.
Jämför också hur i bibeln
berättelsen om Bileam ger bilden att Guds kärlek kan sända
någon som tycks hindra men som sedan visar sig vara frälsande
och att ett mindre ont kan skydda mot ett större ont. Himlen
hjälper inom rättvisans gränser. Pleroma emanerar Elohim-Lucifer-allt,
leder rättvist, reabsorberar allt.