s107 ” NI  är  GUDAR,   men måste  dock  dö och falla som mänskor"

KRISTUS  hänvisade till dessa bibelord (Joh 10.34) när folk protesterade mot att Han sagt "Jag är Guds son (10.36)   Jag och Fadern är ett  (10.30).    Många judar  menade då att han   hädade   eller talade    kätterskt. Minoriteter i esoteriska, "kabbalistiska" cirklar kan ha antagit att Jesus  uttryckte en  monistisk  filosofi,  att den innersta naturen i allt är Gud.   En  vanlig  tro är   att  Gud och  mänskan  icke  innerst  är  ett  utan  två skilda väsen.  De  andligt skådande  säger att sådan dualism är vanlig illusion. De säger sig uppleva att  Gud

är evig all-enhet.  Sådan "Monism" är det första begreppet i bibeln (1 Mos 1.1): "I begynnelsen är Elohim= Gud, det gudomliga,   kollektivt alla gudar  och gudinnor.  Det skapande  subjektet  kallas av  kabbalisterna Ain Soph Aur.   Detta absoluta eviga väsen,  kristna gnostikers Pleroma,  sägs emanera, skapa, manifestera

Elohim, himmel och jord  (1 Mos 1.1)  och vid tidens slut reabsorbera  jord, himmel, Elohim. Allt  är innerst den absoluta Pleroma-naturen  men är temporärt manifesterat som Elohim-himmel-jord   Pleroma-naturen är oskapat negativt icke-vara bortom allt förstånd.   Paulus skriver i ett brev till Efesierna (1.4-5) att vi  alla  är  före  skapelsen  utvalda  och  förutbestämda  till gudomlig  fullkomning.   Pre-existens,  föruttillvaro  är

därigenom utsagd.   Job 1. 4-5  nämner vår gudomliga  föruttillvaro  med den poetiska liknelsen  att vi  som morgonstjärnor i tidens begynnelse sjöng tillsammans och jublade av glädje.      Men sådana höga tillstånd kan svårligen  beskrivas med mänskliga ord. Paulus medger (2 Kor 3. 12  och 4.3) att skrifter om Mose och Jesus är beslöjade. Moses  höljde sig och skriften med en täckelse  (1 Mos 24.65)   Koranen säger att   även Gabriels ord till Muhammed  i Koranen är  beslöjade.  Lukas 24.31   nämner att Jesus öppnar  lärjungars ögon så att de  kan fatta  skrifternas djupare mening.  Slöjan  kvarstår för de flesta  religiösa mänskor

 

VI MÅSTE FALLA  till jorden och dö fastän vi är gudar, säger biben.   "Som vetekornet"   är en  liknelse (Joh 12.24)  Jesajas bildspråk är: "Huru har du icke fallit ifrån  himmelen,  du strålande  morgonstjärna" (Jes 14.12). Den aspekt av vår inre natur  som "fallit" ned från himlen för att  inkarneras här symboliseras såsom "fallen". En av himmelrikets "hemligheter" är den gnostiska läran att  vi ej blott inkarnerar genom vår   Elohim-natur utan även genom  en annan sida av vårt himmelska  väsen nämligen "Elohims  tvilling eller skugga"  som kallas Lucifer,  Ljusbringaren,  Satan.  Denne "motståndare" är  nödvändig.  De båda emanera ur Pleroma  som slutligen reabsorberar  dem.  Jesus  sade: "Jag  såg Satan komma som  en  blixt

 från himlen  (Luk 10.18).  I vår tid finner vi  att en vetenskapsman som doktor Jung  accepterat gnostikers Lucifer-tolkning  (Hans bok "Sju predikningar för de döda").   Han dolde den länge från offentlighet.  Det

kan ha orsaker  som att även läkare behöver  inkomster, som "kättare" förlorar.   Lucifer var ljusbringare,  med-frälsare när  vår  Adam-Eva-natur  i  okunnighetens paradis  var som djur utan kunskap om gott - ont.

 

LUCIFER  är kort sagt ett  ord för den mänskliga själens princip som  manifesteras  när  tiden  i   animala  naturriken är  avslutad.   Lucifer- Satan - naturens "himmelska eld"  "faller då ned"  och  skall  samman med  Elohim-naturen frambringa  frukt  som tycks god och ond.  Motsatsparen är nödvändiga och himlens vilja.  Vi skall lära urskillningsförmåga.  Vi skall bli "träd där himlens fåglar  (själar och änglar)  kommer  och  bygger sina bon bland  grenarna" (Matt 13.32).    Träden skall bli  "pelare i Guds tempel"  och ej mer utgå.  Efter världsdramats slut lämnar vi   alltså våra roller och återvänder in i det eviga hemmet,  Pleroma.

 

ÄVEN  I  ÖSTERN  säger skådare att vi  först  måste falla ned till jorden: "Brahmas  gudabarn  faller ned

till Patala, helvetet, som är ett namn för vår världs relativa   mörker. Sedan sägs också att vi,   gudabarnen, skall återvända  förhärligade till det himmelska hemmet.   Då är vi renade från  syndernas  ofullkomlighet eller  okunnighetens brist på    visdom.   När en själ "faller ned" och lever  i   jordisk inkarnation  förloras eller fördunklas  det himmelska medvetandet och det kallas av mystiker "att  själen  tycks  dö". När  själen växer till  andligt medvetande sägs det att själen återvänder till medvetet evigt liv även om  själens kroppar

dör och reinkarnationer innebär nytt temporärt  kroppsligt   liv.   Viktiga begrepp i bibelns symbolspråk är

alltså  monismens  allenhet, själars fall till inkarnationer och     död i betydelsen temporär omedvetenhet.

 

SATAN   symboliseras på många missförstådda sätt.  I  flera religioner är en satan-aspekt    ORMEN    som

i  ett paradisiskt  urtillstånd  leder från okunnighet till  viss kunskap om gott och ont.   "Ormen" leder till ett mer  "gudalikt"    tillstånd.  I grekiskt bildspråk är det   Promethevs  som ger denna hjälp.   Han säger själv att  ifrån Promethevs kommer all kultur, varje mänsklig konst.  Promethevs fjättras  vid klippan,   materien, kroppen  och lider sedan  han  fört kunskapens  eld  från  himlen till mänskorna. Vi  har  kort  sagt  lidande  som ej upplevdes   när  inkarnationer var i lägre naturriken.   Ormen är också  symbol  för   visdom.   Jesus säger:  "Var visa som ormar" (Matt 10.16)       Kristna  organisationer   har   haft  ormen  som  symbol    för Kristus  liksom  judar har haft kopparormen som symbol för guden JHVH.   Lucifer kallas rättvisans ängel.

Han kan förmedla  rättvist lidande liksom en kirurg kan orsaka lidande när hans operation   räddar ditt liv.

Jämför också hur i bibeln  berättelsen om  Bileam ger  bilden att Guds kärlek  kan sända  någon som  tycks   hindra men som  sedan  visar sig vara frälsande och att ett mindre ont kan skydda mot ett större ont. Himlen

hjälper  inom  rättvisans gränser.   Pleroma emanerar  Elohim-Lucifer-allt,  leder rättvist, reabsorberar allt.