S151    MÅNGKULTURELL  ELDBEGÄNGELSE.     Interreligiösa gäster och traditionell tro  i konflikt

 

       BEGRAVNINGSGÄSTER     strömmade   in   i   krematoriekapellet    där  den  bortgångnes  kropp  låg  i  en  vit  kista.   Dit kom "Psyche" som kallades så för att hon börjat studera psykologi.          Vid ingångsdörren passerade hon  en bild av en ung  naken  kvinna som steg upp ur en grav.        Bilden  antydde  tro på  dödas kroppsliga uppståndelse. Psyche trodde inte  på  detta. Hon  skakade  på  huvudet  och  tänkte  att    sådan konst   uttrycker. vad   .psykologer  kallar   försvarsmekanismer,  verklighetsflykt,   flykt in i en  illusorisk önskan om  evigt liv efter  kroppens  död.

       OFFICIANTEN    var  en   svartklädd   vänlig  man   som     pliktskyldigt     följde   sin   kyrkas   rituella   regler.  Han   var  ej  okunnig  om  psykologisk  vetenskap.     Tvärtom  hade  han  erfarenhet  från  en  garnisonsorts  militärt psykologiska   själavård    och  krigspsykiatri.       Han   såg  på ett svärd som  låg  på  den dödes kista  och  tänkte på erfarenheten att   fruktan för döden var mindre  bland  soldater  som  trodde    lycklig    uppståndelse    genast  efter  kroppens  död  eller  efter  en  tid  i  något  reningstillstånd,…. i   "Guds tvättmaskin  för   psykologiska problem"

           OLIKA TROSFÖRESTÄLLNINGAR  hade   begravningsgästerna  ifråga om döden.        Anhörigas majoritet

hade  i demokratisk ordning   beslutat om en  "vanlig"    begravning        fastän  man  visste  att    den  bortgångne hade

annan tro och bara ville få  "askan kastad  i  havet".       Där  fanns  hedersvakt  från  ett  av  våra fria gnostiska tempel.

Den  hade ett ordensstandar med Kristi ord:    "var visa som ormar"    och med en bild av en  orm  som  bet  sig själv  i

stjärten.  Officianten såg  resignerat  på detta  men  tänkte på att  judar haft   kopparormen   som bild av  gud  och   att

en  kristen   "Tempelriddarorden"  lär  ha   liknat    Kristus   vid  en  orm  i   evighetens  cirkelform

           CHOPINS  SORGMARSCH  hördes från orgeln.     Därefter sågs   officianten  buga  lätt vid  den dödes kista Han  såg  allvarligt  på  kistlockets  svärd  och  började  tala  med  ord  som  brukade     hem  i   hans   garnisonsort:   

"Vi har samlats  vid en fallen krigares bår…"   Han avbröt här talet därför att      ett  barn halvhögt  tycktes säga  "vinna".  Han beslöt  ögonblickligen  att    väva in begreppet "vinna"  i   talets   fortsättning .  Han upprepade först

"Vi   har  alltså  samlats  vid  en  fallen krigares   bår".    Och   han   fortsatte  nu:   "Denne  lyckades   vinna  stor  ära. 

 Se här    kistlocket många hedersbetygelser".  Officianten avbröt åter sitt tal därför att samma  barn  åter    tycktes

ha sagt  ordet "vinna"       Officianten  såg   strängt på barnet men samlade sig igen och  varierade  nu  temat och  sade  med     högre röst   "Jag ber er alla att betänka  dödens  innebörd,  när vi nu här är samlade,  vid en fallen krigares bår".

Det  störande barnet öppnade nu åter sin mun och sade  helt tydligt    "Kvinna.   Det  är en kvinna"   Officianten såg

med  kristligt  tålamod  och med  mördande  blick    ungen,   men mindes  plötsligt att han fått förhandstipset,   att

den bortgångna  var en kvinna  och att svärdet på  kistlocket  var  ett  ceremonisvärd  som  hon  burit  vid   invigning

i  orden  med  ormstandaret  och avvikande  gnostisk   interreligiös  ekumenik.  Kvinnan  hade  där  haft  höga  grader.

Officianten samlade sig och  låtsades erfaret att  det var just vad han redan  sagt  och  han  fortsatte  med  högre  röst:

"Som  jag  sagt  har vi  här  samlats  vid  en  fallen kvinnas  bår"  ... Den  störande ungen      reste sig  nu från sin stol

och ropade upprörd::   "Hon var inte fallen kvinna,  inte alls fallen"   Officianten insåg nu  att  hans  ordval  inte varit

 det  bästa.  Han hoppades att  få hade hört  felsägningen  Och han  visste ju  att folk som har sorg  inte hör ordentligt

 sedan de kanske   tagit lugnande tabletter.   Han  fortsatte med  en  traditionell  bön att gud   skall  bli  förlåtande  och barmhärtigt   milt döma  oss syndare   Han slutade med orden   "Av jord  är du kommen.   Till jord skall du åter varda.

Gud skall uppväcka dig på yttersta dagen".     Några   tvivlade.    "Psyche"   log överseende.

    ANHÖRIGA  och  arvingar  reste sig nu  och framförde tack till den bortgångna själen.    Några hoppades att tiden i

den   kalla  graven    eller   i   något    reningstillstånd   ej   skulle   bli   alltför   lång        En    prästinna    från    templet

i  den  gnostiska  orden    tackade  den  bortgångna   medlemmen  för   långvarigt   samarbete.   Hon  berömde   att   den

bortgångnas  själ   arbetat  mycket för    reinkarnationstro   och  hade  hoppats  att  själv snart  återfödas under rättvisa

förhållanden vilket  "Jesus talat om i Pistis Sophias  evangelium".    Prästinnan  berättade att  mången   medlem  nu  har

tron att Kristus är en  reinkarnation  av den   indiska  frälsaren   Krishna,   som  också  sagt  att  han   återfödes   under  varje  tidsålder  liksom.   Kristus  har   sagt att han  levde före Abraham.     Prästinnan  tänkte sig att Kristus menat att han levat     som Krishna.    Den  bortgångna  sades  främst  ha  talat  om   "hemligheten",    det oskapade  Kristusjaget innerst  i  oss  som slutligen frigör från alla problem.  Prästinnan  utsade" +  Mottag  avlösningens sakrament. Av  Ljus är  du kommen.    Till   Oskapat  Ljus  skall  du  åter  varda".    En vissa oro präglade nu de traditionellt troende.       återtog   officianten   ordet  och  försäkrade  att  Jesus  aldrig  reinkarnerat.        "Psyche" steg nu fram och tackade den bortgångna  för  lektioner  i   psykologi,   kunskap  om   psykologen   Freud   som  hade  sagt  att särskilt  Buddha  ägt  stor  självkännedom.  "Psyche"  påminde om att även   Jesus  i  Thomas evangelium framhåller  att  självkännedom är  viktigt…   "Psyche"   framhöll  att      " försvarsmekanismer"      ständigt   för  oss   bort   från      självkännedom   till   illusoriska  förhoppningar  om   evigt liv  efter     kroppens död.    "Psyche" ville framhålla          att   hon  tolkade  att  verklig    självkännedom    innebär   att   inse   att   allt   skapat,  även   varje    uppståndelse,   är       förgänglig .   Hon framhöll  att Buddha och Jesus antagligen menat att endast      "det  oskapade"   är   evigt .

      VID  EFTERFÖLJANDE   KAFFE      kom  det  störande  barnet  och  bad  gråtande  om ursäkt som  "mor krävt  före veckopeng".   Barnet bjöd    "kakor som den   döde själv bakat".  och berättade   "jag  får ärva svärdet".  Barnet bar nu  ordensvärdet med sig emedan "somliga  t o m stjäl de  dödas   tandguld   liksom  Israel  stal  från  de mördade  i  Jeriko "    Barnet  hade  svårt  för  att  förstå att  guden som  förbjudit  stöld och  mord   sedan   påbjöd   det  i  Jeriko.  Officianten försökte förklara detta.     Han nämnde att  lärda tolkar sagt:       "Kriget  vid  Jeriko  är  en liknelse för hur Gud mirakulöst hjälper själen i inre strider".     Officianten   bad   barnet  ursäkta       felsägningen     "fallen    kvinna". Barnet svarade att    "mor har i biblar läst att alla    skall   falla  och  dö   fastän  vi  är  gudar"    (Ps 82.6)