S151
MÅNGKULTURELL ELDBEGÄNGELSE.
Interreligiösa gäster och traditionell tro i konflikt
BEGRAVNINGSGÄSTER strömmade in
i krematoriekapellet där
den bortgångnes kropp
låg i en vit kista.
OFFICIANTEN var
en svartklädd vänlig
man som pliktskyldigt följde sin kyrkas
rituella regler. Han var
ej okunnig om
psykologisk vetenskap. Tvärtom hade han
erfarenhet från en
garnisonsorts
militärt psykologiska själavård och
krigspsykiatri.
Han såg på ett
svärd som låg på den dödes kista
och tänkte på erfarenheten
att fruktan för döden var mindre bland
soldater som trodde på
lycklig uppståndelse genast efter kroppens
död eller efter
en tid i något reningstillstånd,…. i "Guds tvättmaskin för
psykologiska problem"
OLIKA TROSFÖRESTÄLLNINGAR hade begravningsgästerna
ifråga om döden.
Anhörigas
majoritet
hade i
demokratisk ordning beslutat om
en "vanlig" begravning fastän man
visste att den bortgångne hade
annan tro och bara ville få "askan kastad i havet". Där fanns hedersvakt
från ett av våra fria gnostiska tempel.
Den hade ett
ordensstandar med Kristi ord: "var
visa som ormar" och med en bild av en
orm som bet
sig själv i
stjärten.
Officianten såg resignerat på detta
men tänkte på att judar haft kopparormen
som bild av gud
och att
en kristen "Tempelriddarorden" lär
ha liknat Kristus
vid en orm i evighetens
cirkelform
CHOPINS SORGMARSCH hördes från
orgeln.
Därefter sågs officianten buga lätt vid den dödes kista Han såg allvarligt på kistlockets svärd och
började tala med
ord som brukade
gå hem i hans garnisonsort:
"Vi
har samlats vid en fallen krigares bår…" Han avbröt här talet därför att ett barn halvhögt tycktes säga "vinna". Han beslöt
ögonblickligen att väva in begreppet "vinna" i
talets fortsättning . Han upprepade först
"Vi
har alltså samlats
vid en fallen krigares
bår". Och han
fortsatte nu: "Denne lyckades vinna stor ära.
Se här på
kistlocket många hedersbetygelser". Officianten avbröt åter sitt tal därför att samma barn
åter tycktes
ha sagt ordet
"vinna" Officianten såg
strängt på barnet men samlade sig igen och varierade nu temat och
sade med högre röst "Jag ber er alla att betänka dödens innebörd, när vi nu här är samlade, vid en fallen krigares bår".
Det störande
barnet öppnade nu åter sin mun och sade
helt tydligt "Kvinna. Det
är en kvinna" Officianten
såg
med
kristligt tålamod och med
mördande blick på
ungen, men mindes plötsligt att han fått förhandstipset, att
den bortgångna
var en kvinna och att svärdet
på kistlocket var ett ceremonisvärd som hon burit
vid invigning
i orden med
ormstandaret och avvikande gnostisk
interreligiös ekumenik. Kvinnan
hade där haft
höga grader.
Officianten samlade sig och låtsades erfaret att det
var just vad han redan sagt och
han fortsatte med
högre röst:
"Som
jag sagt har vi
här samlats vid
en fallen kvinnas bår"
... Den störande ungen reste sig nu från sin stol
och ropade upprörd::
"Hon var inte fallen kvinna,
inte alls fallen"
Officianten insåg nu att hans
ordval inte varit
det bästa.
Han hoppades att få hade
hört felsägningen Och han
visste ju att folk som har
sorg inte hör ordentligt
sedan de
kanske tagit lugnande tabletter. Han
fortsatte med en traditionell bön att gud skall bli
förlåtande och barmhärtigt milt döma
oss syndare Han slutade med
orden "Av jord är du kommen. Till jord skall du åter varda.
Gud skall uppväcka dig på yttersta dagen". Några
tvivlade.
"Psyche" log överseende.
ANHÖRIGA och arvingar reste sig nu och framförde tack till den bortgångna själen. Några hoppades att tiden i
den kalla graven
eller i något
reningstillstånd ej skulle
bli alltför lång
En prästinna från
templet
i den gnostiska
orden tackade den
bortgångna medlemmen för
långvarigt samarbete. Hon
berömde att den
bortgångnas
själ arbetat mycket för reinkarnationstro
och hade hoppats
att själv snart återfödas under rättvisa
förhållanden vilket
"Jesus talat om i Pistis Sophias
evangelium".
Prästinnan berättade att mången
medlem nu har
tron att Kristus är en reinkarnation av den
indiska frälsaren Krishna, som
också sagt att han återfödes
under varje tidsålder liksom. Kristus
har sagt att han levde före
Abraham. Prästinnan tänkte sig att
Kristus menat att han levat
VID
EFTERFÖLJANDE KAFFE kom det störande
barnet och bad gråtande om ursäkt som
"mor krävt före
veckopeng". Barnet bjöd på
"kakor som den döde själv
bakat". och berättade "jag får ärva svärdet". Barnet bar nu ordensvärdet med sig emedan "somliga t o m stjäl de dödas tandguld liksom
Israel stal från
de mördade i Jeriko "